Om du kan tänka dig in i följande scenario: Du lämnar stan klockan 18:30, det är mörkt. Med bilen far du söderut, närmare bestämt till Tyresta Nationalpark. Så småningom lämnar du bebyggelsen bakom dig men du fortsätter att köra.
Det var ett tag sen det var några gatlyktor. Plötsligt reflekteras strålkastarljuset på en skylt där det står Parkering. Du svänger in, parkerar, det är mörkt. Byter om till skidklädsel, knyter fast pulkan vid ryggsäcken. Går till vägbommen där du sätter på skidorna och susar iväg.
Det snöar. Pannlampan gör liten nytta. Efter 20 minuter tar vägen slut. Du svänger in i skogen på en led. Trängre nu. Träden närmare. Ännu mörkare. Här är det lite nedförbacke och efter fem minuter så är du framme vid eldplatsen och vindskyddet. Skönt hinner du tänka. Nu är det någorlunda bråttom att byta kläder till varmare.
Eftersom det snöar så gör du det i vindskyddet. Du har knappt hunnit börja innan du plötsligt blir avbruten av ett hundskall som kommer precis bakom väggen på vindskyddet. Det kan INTE vara någon annan här. Du säger "hallå?!". Men får bara tystnaden till svar. Det går en sekund av stelfrusen tystnad innan du rycker till dig din Bear Grylls överlevnadskniv som du omsorgsfullt snört fast utanpå ryggsäcken, för just sådana här tillfällen. Med pannlampan lyser efter vem det nu än kan vara. Ingen där. Bara snöfallet. Då är det trevligt att kunna ta fram den fina lilla ljuslyktan Primus gav mig och direkt märka revir, under tiden jag jobbade med att få igång en eld.
När elden var igång tog jag min Buck yxa och Bear Grylls kniv med mig ut bland träden för att leta spår i nysnön. Ingenting. Jag har lyssnat på rådjursskall på nätet, men nej, det lät verkligen som en hund. Mina tankar for till förrymda herrelösa hundar som blivit folkskygga. Jag visslade lite efter den. Mamma ringde, hon tänkte att det kanske var en knarkare som var ute med sin hund. Jag slutade vissla efter den. För säkerhetsskull gick jag och la mig sent den natten och hoppades knarkaren hunnit frysa ihjäl under tiden. Så här kanske det står på en annan blogg i stan:
Var ute med Karo inatt, jättefint med nysnö, tänkte gå till vindskyddet och sen tillbaka, en ganska lång promenad men jag känner ju de här skogarna. Femtio meter från vindskyddet får Karo nos på nånting, han skäller till för att varna mig. Jag hör en mansröst från ingenstans som ryter 'hallå!'. Jag blir livrädd, står helt blickstilla. Plötsligt kommer det en man ut från vindskyddet med bar överkropp(!) och med en stor kniv i handen! Han lyser efter mig och ser smått galen ut. Vi backade in i mörkret och sprang hela vägen hem.
Tre nätter kvar.
