Det är med visst vemod jag säger att jag sitter borta i lägenheten och skriver detta. Var tvungen att bryta igår kväll på grund av kylan. Jag hade redan bytt om till skidkläder och kom fram till Tyresta 20:30 ungefär. Bilen sa då att det var -17 grader ute. Det var lite väl tänkte jag och klev ut ur bilen. Kylan grep direkt i mig. Fick en illavarslande känsla. Jag provar att ge mig iväg tänkte jag, när skidåkningen börjar så blir man varm också! Den här gången sprang jag till vägbommen, knäppte på skidorna. Började staka mig bortåt.
Värmen uteblev. Fingrarna blev kallare. Jag närmade mig en uppförsbacke, jag visste att om jag ska vända, då vänder jag här. Lät farten sakta in, stannade till. Stod och funderade några sekunder. Tittade framåt, tittade bakåt, kände mig kall. Då plötsligt brakade det till höger om mig i skogen. Rejält, flera gånger. Jag förstod genast att det var en älg och det oroade mig inte. Jag tittade in på älgen som stod 10 meter bort, stilla men mot mig. Den sa "du hör inte hemma här ikväll.", "Jag vet", suckade jag, "Jag känner inte mina fingrar..." Sen sa jag åt min pulka att "kom, nu vänder vi."
Beslutet kändes tråkigt men också helt rätt. Jag ringde mamma och berättade, hon blev jätteglad, vi pratade på och jag körde utåt mot Tyresö igen. Precis när civilisationen börjar ser jag en hund komma mot mig! Det ryckte till i mig eftersom det var uppenbart att det var en herrelös hund. Den hade den där snabba sprättiga och initiativrika gången som bara en herrelös hund kan ha.
Den var mindre medium storlek och ljusbrun. Jag vände 50 meter bort i en rondell och åkte utåt igen, tittade efter hunden. Efter ett tag förstod jag jag åkt för långt och tänkte vända. Det låg en bil bakom mig så jag åkte in i en ficka. Bilen stannade bredvid och ett par frågade mig om jag letade efter min hund. Nej sa jag, eller ja, det är inte min hund, den är herrelös. Ja sa de, den saknade halsband, vi körde upp jämsides med den och försökte få kontakt men den bara försvann iväg. Den var väldigt smal sa de... Jäklar tänkte jag. Det är 17 grader minus och vi i skogen måste faktiskt hålla ihop emellanåt.
Jag vände och åkte dit de sa hunden försvann åt. Letade, lös med helljusen, gick ut, försökte tyda spåren, visslade. Kom på att jag hade salami från Hötorgshallarna i ryggsäcken, ikväll skulle vara lite festligt var det tänkt. Skar bitar av salamin och la i hans spår. Min mor sa i telefonen att vi adopterar den där hunden omedelbart.
Efter en timme fick jag ge upp. Den var nog redan långt borta i skogen. När jag lämnade området hade temperaturen sjunkit till -19 grader. En dansk jag frågade tog mitt nr om han skulle se något. Jag ville rädda hunden så klart, måste ta hem den. Men han eller hon bor ju faktiskt i skogen. Men man kan inte bo i skogen när det är så kallt! Verkligen inte om man är en liten smal hund utan sovsäck.
Idag fredag åker jag till Nationalparkernas hus i Tyresta och pratar med dem. Kanske han med lädermössan vet något. Om skogen tillåter så sover jag gärna över ikväll inför Förbrödnings och Försystringsfestivalen imorgon.