Jag sov som en stock hela natten. Att sova i vindskydd är en lyx. Alexander klagade på att han hade hållits vaken av något ljud som lät exakt som snarkningar. Ja, förklarade jag för honom, skogens fauna är rik och innehåller idel överraskningar, vi bör inte spekulera mer i frågan. Sen steg vi upp till en helt fantastisk morgon!
Solen som når över grantopparna och in genom spjälorna på vindskyddet. Det är lustigt hur man om och om igen kan få uppleva det vackraste. Vi kokade ägg och åt god müsli. Tog ett varv på Årsjön. Alex bindning gick sönder så jag fick ta pulkan hemåt.
Spåren hem går igenom familjeområdet i Tyresta där det dras barnvagn och är rätt så befolkat. När vi nästan var framme tyckte Alex att vi skulle ta en längre väg tillbaka. Jamen visst kan vi det. Problemet var bara att den här vägen var kuperad och Alex utan bindning och jag med pulkan på släp blev en längre sträcka än tänkt.
Det kluriga var att man såg sällan speciellt långt eftersom det var kuperat och krökt. Det kunde när som helst komma en barnvagn bakom nästa krök och farten var tvungen att hållas till kontrollerbar.
Jag stod och vägde på ett backkrön och funderade på om jag skulle ta av mig skidorna eftersom jag inte visste vad som fanns bakom nästa böj. En dam kom skidandens uppför, jag frågade med vad jag tyckte var ord hon borde förstått om det blev flackt igen efter kröken. Hon tänkte ett tag och sa sedan ja. Bra tänkte jag då kan jag stå på i backen nu.
Sagt och gjort! Jag susade fram med pulkan på släp och efter kröken såg jag med skräckblandad dödsångest att det kom en till backe! Jag hade två val, lägga mig ner eller stålsätta mig och köra på. Jag körde på. En backe till klarar jag tänkte jag. Svooosch! Andra backen avklarad, men här blir jag öga mot öga med Alex som står och väger på ännu ett backkrön. En tredje backe! Min hjärna överlägger med sig själv och gör en kalkyl på antalet potentiella benbrott om jag fortsätter jämfört med antal blåmärken om jag slänger mig mot marken. Jag blev givetvis aldrig själv tillfrågad i diskussionen utan kroppen tog order direkt från högsta instans och kastade sig effektivt mot marken. Att pulkan kom strax efter hade tydligen förkortats bort i ekvationen. Onödigt att säga så hade Alex första parkett och stornjöt av föreställningen. Sedan tog vi av oss skidorna och gick nedåt. För där kom en fjärde backe! Det var då jag insåg att damen måste velat mig död. Flackt... Jo man tackar.
Vi gick in i Naturum för att säga adjö till tjejerna. Hann med två biofilmer där. Sen en avslutande fika i Tyresta By. Jag tror att när jag ser tillbaka på den här veckan så kommer jag att inse hur glad man blir av att få leva i nuet. Det kommer ett sista inlägg med reflektioner i den kalibern.