Det var en fysiskt utmanade vecka. Vi var -pga väderprognosen- stålsatta för ett evigt regnande men det blev faktiskt två dagar med sol, men annars mycket fuktigt och disigt och skurar som avlöste varandra. Lämnade Stockholm 03:30 söndag morgon 8:e juli. Parkerade vid Storulvåns fjällstation 10 timmar senare. Åt en god lunchbuffé och sedan begav vi oss mot Sylarna. 16 km, de sista två kilometrarna var uppför och det började bli jobbigt.
Vi tog igen den förlorade sömnen och sov ut i tälten, Lukas och hundarna i sitt och jag i mitt. En toppbestigning skulle bara ta sex timmar ToR. Så det var ingen brådska och vi lämnade lägret vid klockan 13. Däremot så var bron ännu inte ilagd så det var ett par vad mellan oss och berget. Fick ett bra tips från en guide på stationen att knyta remmar runt byxorna över skorna för att på så sätt klara en kortare nedsänkning i vatten utan att det skulle strömma in vatten i skon. Ett väldigt bra knep vi hade användning för resten av resan.
Planen var att vada över mot foten av massivet och sedan hitta en upptrampad stig som tog oss till toppen. Den enklare rutten går österifrån på svenska sidan där vi var. Men det finns även en uppgång västerifrån från norska sidan, som är lite jobbigare.
Dimman hade svept in och vi hittade givetvis ingen upptrampad stig och mindes inte riktigt vad guiden sa vart vi skulle gå upp någonstans. Vi ville helst undvika gå upp på glaciären av misstag. Svårigheterna med att läsa kartan gjorde att vi gick för långt i dalen och hamnade i Norge istället för att ha gått tvärt upp på berget som man skulle ha gjort.
Vi hamnade på Trondheimsleden och mötte ett tyskt par som visade vart vi var någonstans. Att gå tillbaka kan vara det tråkigaste som finns så vi fortsatte på leden för att komma åt Storsylen från norska sidan, västerifrån. Men det tog tid att komma dit.
Det var regnigt, blött, sank mark och vi hade inte provianterat för de extra timmarna. Men vi kämpade på. Åt en frystorkad lunch när vi kom till den riktiga stigningen. Delade med oss till hundarna som också var hungriga. Här började en rätt jobbig stigning. Mycket stenrös. Jobbigt för hundarna men de kämpade tappert på.
Väl uppe på kammen var klockan tio på kvällen och det regnade och var dimmigt. Hundarna hade fått nog och Lukas väntade med dem på kammen så att jag kunde ta mig upp på toppen.
Jag gav mig själv 10 minuter för att inte låta dem vänta för länge. Vi hade ju en nedstigning att tänkte på och vi visste inte riktigt vart vi skulle ner någonstans. Jag fortsatte på Trondheimsleden som gick mot toppen, kom upp till vad jag trodde var toppen och gav ut ett glädjetjut men precis då skingrades dimman och jag såg att det var en kam till och ytterligare 10 höjdmeter till kvar.
Tiden rann ut och jag vände nedåt igen. Vi tog oss sedan ner på östra sidan och det kändes som en barnlek jämfört med resan vi hade för att ta oss upp på kammen västerifrån. Kom tillbaka till tälten 00:30.,nästan 12 timmar tog det.
Dagen efter tog vi vilodag och sedan tog vi en heldag att vandra till Helags.
Vädret var nu solsken och livet var riktigt underbart. Man tar sig tid att njuta av upplevelsen på ett annat sätt när det inte regnar. Vi upplevde några roliga vad och jag fick sätta mina Vibram FiveFingers på test som vadarskor: betyg 3 av 3. Väl framme tog vi en välförtjänt Jämtländsk öl i solen innan vi slog upp läger.
Den här gången var tanken att jag skulle gå upp ensam och att Lukas skulle stanna med hundarna. Men de kunde ju hänga med en bit, för att se Helagsglaciären åtminstone och sen vända när det blev för rösigt.
Vi promenerade på och avvaktade på att det skulle bli för stenigt för hundarna. Men det beskedet dröjde och vi kämpade på tillsammans uppåt. Ungefär 30 meter från toppen blev det för rösigt, så då avlöste vi varandra som hundvakt så bägge kunde nå toppen i omgångar.
Dimman hade rullat in och utsikten uteblev men gästboken STF placerat ut vittnade om att toppen var nådd. Nu var det bara kvar att nå botten igen.
Här gjorde vi ett förmodligen klassiskt fel i orienteringen. I dimman skråade vi för långt åt ena hållet vilket så nära en topp får betydande konsekvenser för vilket väderstreck som sedan motsvarar "ner". Efter en timme insåg vi att vi var vilse på fjället (igen).
Sikten var inte många meter. Lukas klättrade ner en bit bara för att konstatera att dalen nedanför oss var en helt annan dal. Jag tog upp mobilen jag egentligen bara hade med som kamera och eftersom jag har Telia hade jag turligt nog täckning och kunde se på Google Maps att vi var på andra sidan berget.
Vi matchade maps mot kartan och tog ut en kompassriktning. Mot all intuition gick vi mot den nya riktningen och var efter en halvtimme på rätt spår igen. Det var en lättnad. Vi rullade ner i Helagsstugorna lagom till middagen där vi avnjöt kycklingfilé med fetaostcreme och ugnsrostade rotfrukter och vi delade med oss av vårt dimmäventyr till de andra hjältarna.
Det tog ungefär sex timmar Helags till Gåsen. Gåsen till Storulvån tog 4:53 timmar. Tillbakafärden till Storulvån och bilen hade vi tänkt ta i två etapper via Gåsen och övernattning där.
Vägen mellan Helags och Gåsen (17 km) var mycket uppför och nedför och ett par vad. Rätt så ansträngande sträcka i min mening.
Det regnade. Väl framme vid Gåsen var jag väldigt trött i benen. Vi kokade en kaffe och köpte lite delicatobollar av stugvärdinnan. Utan att behöva prata om det var vi båda rätt överens om att det inte var värt att stanna över natten i det dåliga vädret. Vi började att gå de 20 km som var kvar till Storulvån.
De fem första kändes enkla. Då var det nedför. Sen blev det planare och regnet kom tillbaka. Det var ingen angenäm sista marsch med vår tunga packning.
Hundarna trodde vi hade tappat vettet och försökte kommunicera detta till oss. En timme och en kvart på 6 km grusväg var plåsamt för både fötter och psyke.
Plötsligt dök en skylt upp och vi tog av in på en stig igen de sista två kilometrarna till fjällstationen och såg strax ljusen. Synen av ljusen från stationen var väldigt uppmuntrande att se.
Vi anlände 00:30, bäddade in hundarna i bilen och tog en nattlig smygdusch inne på stationen. Efter en sådan ansträngning är kroppen inte glad och all form av endorfinkick uteblir. Mest tomhet och smärta. Vi lagade en sen middag på parkeringen. Lukas sov i bilen och jag skulle checka in sent i ett tolvbäddsrum.
Jag hittade däremot inte gäststugan utan bara personalstugan. Då tänkte jag på hur min franska vän Guillaume skulle gjort och jag tog helt enkelt ett ledigt rum. Praktikantrummet. Sov gott i egen dubbelsäng.
När jag skulle göra rätt för mig på morgonen och betala gick hon bakom ett draperi och jag hörde hur de viskade "...praktikantrummet..." sen kom hon tillbaka leendes och debiterade normal medlemstaxa på det.
Finns det minsta risk för dimma, gå efter kompassen redan från början, innan dimman sätter in. Då blir man inte tagen på sängen lika lätt när man väl behöver kompassen. Det är kul att vada i FiveFingers. Naturen är livet! Pratade med Lukas på telefon och all smärta är redan bortglömd och nästa äventyr lockar.