När jag bodde i skogen i februari så kom jag i kontakt med en likasinnad, Johan Lundh. Johan har haft ett projekt rullande hela 2012 där han sovit i skogen en natt i månaden. Sista natten skulle bli 121212, och jag var inbjuden.
Destinationen var Årsjöns vindskydd i Tyresta Nationalpark. Ett väldigt välbesökt vindskydd under sommaren men borde vara tomt på vintern, kan man tro. Det var en onsdag och jag tog mig per bil från jobbet inne i Stockholm söderut mot Tyresta, vilket tog nästan en timme.
Johan var redan på väg ut till vindskyddet till fots, han ringde och sa att snödjupet var mäktigt och terrängen svårforcerad. Men jag hade ju skidor och pulka så det skulle bli en smal sak för mig, tänkte jag.
Första 1½ km så gick det smidigt, men sen tog spåren slut och en riktigt tung skogsstig tog sin början. Herregud vad jag fick kämpa! Tog direkt av skidorna eftersom det var för trångt mellan träden och kuperat. Drog pulkan som fastnade alldeles för ofta och kämpade framåt med skidorna i handen.
Vintern var strålande vacker och för tillfället väldigt, väldigt varm. Johan ringde och undrade vart jag var och berättade att tre andra herrar anslutit vid vindskyddet. Inte ens i decembernatten står Årsjöns vindskydd tomt en onsdagkväll. Tillslut närmade jag mig vindskyddet och Johan mötte mig och tog mina skidor.
Jag var uppenbart överpackad för situationen. Men när Johan lagade maten kunde jag dra upp några kalla från Nynäshamns bryggerier ur pulkan till oss. En lyxig kväll utbredde sig. Lövbiff, ärtor, potatismos, Bredarö Bitter, sedan glögg Johan överraskade med och pepparkakor. De tre andra herrarna i vindskyddet gjorde inte så mycket väsen av sig, de skulle gå och lägga sig tidigt för att komma till jobbet i tid, men vi hann prata lite om norrskenet innan de gjorde.
Jag fick prova mitt nya uppblåsbara Mammut Ajungilak Compact pump Mat liggunderlag på riktigt. Det var varmt och bekvämt. Natten var behaglig och jag vaknade vid halv tio. Då var Johan redan uppe och gjorde frukost.
De tre Bodenkillarna var borta sedan länge. Färden tillbaka till parkeringen tog längre tid än planerat och bestod av en del spektakulära stunttrick där Johan höll upp fallna träd med ren muskelstyrka och jag tunnlade igenom på skidorna med pulkan på släp.
När spåren började komma åter och de fallna träden kom alltmer sällan tänkte jag köra på med skidorna och en nedförsbacke såg lockande ut. Jag överlade med Johan om hur bra det såg ut och begav mig utför i full s.k. kareta.
Farten var hög och det susade kring öronen. Men bakom kröken dök där upp ännu ett fallet träd. Katastrofen var ett faktum, liksom vurpan. Jag plöjde upp en krater med huvudet och precis när jag trodde faran var över och allt stannat upp så kommer pulkan ikapp mig och jag tar hjältemodigt emot den med mitt skrev. Johan kommer nerspringande och undrar hur det gick. Jag stod alldeles stilla på knä och bara väntade på att smärtan och Döden skulle komma ikapp mig. Men han gjorde aldrig det. Pulkan träffade tydligen inget viktigt.