För två veckor sedan mötte jag en man på leden. Han satt i vindskyddet och hade uppenbarligen precis badat. Vi började prata och jag berättade min historia lite kort. Sen frågade jag, hur länge är du ute då? Varpå han svarade att han varit ute i 5-6 år, han minns inte exakt. Jag tog då fram de två öl jag hade med mig för detta krävde en pratstund.
Vi pratade från sju på kvällen till fyra på morgonen. Han levde mycket simpelt med blygsam utrustning. Jag kände mig som om jag kom från framtiden. På somrarna sov han på marken under en tarp, på vintrarna byggde han kojjor av träd och hade en egengjord kamin där. Intressant var att han var också programmerare, men hade lämnat det bakom sig, men han hade med sig datorn. Den hade däremot inte varit igång på länge.
Han jobbade senast för två år sedan och de pengarna levar han på fortfarande eftersom hans omkostnader är ungefär 500-600 kr i månaden. Han var väldigt normal på alla andra vis, väldigt trevlig och intelligent. Han hade bara helt enkelt tröttnat på samhället. Men inte alls på ett bittert vis, bara att han visste att skogen var där han hörde hemma.
Jag tänkte på den här mannen i flera dagar. Han lämnade mig sin hjortfäll. Han ville bli ännu mer simpel. Jag vet inte ens vad han heter, men han fick mitt telefonnr, får se om han någonsin hör av sig.