Eftermiddagen kom och Tja-Beau (hunden) skulle få en ordentlig promenad. Doktorn hade nämnt att man kan ta sig ned till bäcken från tomten. Jag tänkte att det blir ett passande äventyr för oss. Huset ligger på en höjd med mer än 180 graders utsikt med dalar på tre sidor och bakom så fortsätter berget uppåt.
Vi gick ner i östra dalen där bäcken rinner. En lång bambu hade rasat över stigen jag roade mig ett par minuter med att kvista av den med macheten - som alltid är med i djungeln. Stigen var något igenväxt men det gick att skönja vart den var och vi kvistade oss framåt.
Det tog inte så lång tid så var vi nere i en bäckfåra där vattnet rann 10-50 cm djupt. Stora stenbumlingar låg som stora trappsteg och här och där hängde det grenar över och lövverk man fick gå under.
Sidorna om bäcken var branta, sluttning av lera och vegetation. Det såg ut att gå en stig uppåt på andra sidan bäcken, eller var det, kanske bara en vattenfåra? Uppströms såg det spännande ut, ett stort träd låg i vattenriktningen.
Hunden var lugn och gjorde inte mycket väsen av sig under tiden jag passade på att ta några foton; han hade ju varit här tidigare. Jag bestämde oss för att gå nedströms. Vi fick skutta mellan stenblock och försöka undvika de djupaste vattenfickorna. Mina skor är höga och vattentåliga - ett tag, att vada igenom ett vattendrag är inga problem, men att befinna sig i vatten en längre tid håller de inte för. Hunden hoppade gärna mellan stenbumlingarna, men för mig att hålla i machete och koppel var akrobatik inte möjligt.
Så småningom blev det mer fallna träd och buskage i vägen, hunden tog sig smidigt under det mesta och jag fick kliva över eller igenom. Jag var tvungen att släppa kopplet ett par gånger för att vi inte skulle trassla in oss för mycket. Men han lyssnade noga på stanna och kom.
Vid tredje såndan passage så var han precis lite för långt ifrån mig, hans uppmärksamhet byttes plötsligt och han for iväg som ett skott. Jag skrek "Tjabo VENGA!" (kom) flera gånger. Men det var uppenbart på hans kroppspråk att han verkligen skulle dra. In bland buskagen som en pil och på ett par sekunder var han utom synhåll. Strax efteråt hördes ett skall.
Jag kände en våg av besvikelse komma över mig eftersom han bröt förtroendet han visat på innan, men han är ju bara hund å andra sidan. Men också en stark känsla av oro klängde sig över mig. Jag vet nämligen vad som sker med hundar som springer ut i djungeln med kopplet på.
Jag sprang efter så gott jag kunde. Man ska inte springa i djungeln, då hinner man inte se ormarna som ligger på marken. Ömsesidigt. Men jag kände att jag bara hade några sekunder på mig att få kontakt med honom igen innan han var borta helt.
Det stora problemet var inte att han sprang iväg, det stora problemet var att han gjorde det med kopplet på. Då är bara en tidsfråga innan kopplet fastnar någonstans och är hunden utom hörhåll då, så är det kört. Det är så hundar dör här. Svälter ihjäl på rep, eller mer troligt att en boaorm eller annat djur tar honom, utmattad.
Jag sprang på en stig som gick uppåt, jag tog den i förhoppning att han gjort det också. Men stig för en hund är för slentriant irrande, inte för jakt. Han var inte där. Jag sprang nedåt igen och följde bäcken vidare till ett vattenfall - inte gigantiskt men alldeles för stort och blött för att jag skulle kunna ta mig ned för det oskadd. Däremot såg jag något nedanför vattenfallet i hans färger, vitt, orange. Det låg udda till men storleken stämde. Kan det vara han? Stackarn.
Jag tar mig upp längs den branta sidan igen, bland snår och små träd skråar jag för att komma förbi vattenfallet. Plötsligt släpper marken under mig och jag åker nerför mot bäcken, jag greppar tag om ett litet träd som står där och tänker att det stoppar mitt fall, men murket ger vika och följer med, jag rasar vidare nedför. Jag ser ett något större träd nedanför mig precis innan stupet, jag siktar på det för att fånga mig, men mina klåfingrar hinner tydligen greppa tag om några rötter som går längs med i leran och jag stannar.
Fallet vid stupet skulle "bara" blivit 2-3 meter rakt ner på sten såg jag senare. Jävla skit säger jag sätter macheten i leran som en ishacka och söker fotfäste. Jag tar mig uppåt igen. Denna gång mycket försiktigare.
Den här rödleran var en ny erfarenhet för mig. Den verkar ta varje chans att komma nedför berget. Alltid tre fästpunkter, var det ngåon som lärde mig. Leran fortsätter att ge vika, men jag är smartare nu. Vid ett tillfälle blev jag hängades i en stor gren ovanför mig när marken rullade bort under mig igen vidare nedåt till nån hemlig samlingspunkt för rödlera.
Jag såg en sluttning som gick ner till bäcken vid sidan om tidigare stup. Jag tog mig ditåt, gren för gren, murket träd för murket träd. Plötsligt snorkar något till framför mig, ett djur springer iväg och jag ser ett gryt. Jag går in. Där träffar jag Gandalf. Nå skämt åsido, jag förstår att detta måste varit där hunden skällde, det var troligtvis det här djuret han fick vittring på.
Jag kommer återigen ner till bäcken. Ropar "Tjaaaboo" men hör inget annat än ljudet av forsande vatten. Det jag tidigare såg nedanför vattenfallet var bara ett stort torrt blad. Det enda jag kan göra är att ta mig nedströms och hoppas han fastnat någonstans på vägen. Kopplet kommer att fastna någonstans, det är bara en tidsfråga.
Skorna är nu plaskvåta inuti. Jag kommer ner till förgreningen av bäckarna och en grusväg. Ingen hund. Fan! Jag tar mig upp igen på den vanliga stigen mot huset som går på en kam mellan dalen i öster och dalen i söder. 40 minuters promenad. Det har börjat regna och klockan närmar sig fyra på eftermiddagen. Klockan sex går solen ner, halv sju är det kolsvart. Jag ropar och ropar, men regnet dränker allt.
Tillslut är jag uppe på tomten igen, det spöregnar, jag försöker smsa till grannen och be om hjälp, men touchskärmen går inte att använda med vatten på sig och jag hade inget torrt att torka av den med, inte ens kalsongerna.
Här nånstans brister det för mig och jag sätter macheten i marken med ett kast och skriker allt vad jag kan "TJAAABOOOOO". Tror aldrig jag har skrikit så genuint någonsin. Jag drar loss macheten ur leran och fortsätter uppåt.
Väl i huset torkar jag av telefonen och drar iväg några sms till grannar. Bestämmer mig för att spendera det sista av dagsljuset på att gå ner samma väg vi gick, där jag tappade bort honom. Jag närmar mig bambun jag tidigare kvistade av, jag tänkte att om kvistarna nu är tillbaka på bambun så är det här bara en dröm. Det var de inte. Ner till bäcken igen och genom allt bråte, hittar platsen, går återigen upp i djungeln och ropar. Ingenting. Vänder ner till bäcken och går tillbaka vägen jag kom, uppströms.
Det skymmer. Stenarna är hala. Det är nu de nattaktiva ormarna börjar komma fram ur sina gömställen, de som har kattögon och inte är rädda för något. Jag halkar vidare, uppströms. Så fort jag kommer ut ur bäckfåran blir det lite ljusare. jag säger högt att "om alla skogens djur och fåglar hjälper mig så kan jag hitta honom". Först blir jag förvånad att jag skiljde på djur och fåglar, sen slår mig tanken att ibland svävar det gamar över marken här. Så om jag imorgon ser gamar sväva så kan det vara där han är.
Mina kläder är fullständigt genomvåta, skor och strumpar likaså. Mobilen har nu gått sönder av vattnet, men jag har en reserv usb-dongel jag kan koppla upp mig med och meddela hundens ägare att tyvärr så har han dragit, och han hade kopplet på sig. Hans två tidigare hunder försvann precis på det sättet. Fast i sitt eget koppel någonstans i djungeln, precis utom hörhåll för ställföreträdande husse.
Jag måste ha en plan. Så fort det blir ljust så sticker jag ut igen. Att leta i mörkret är riktigt dumt och farligt och jag hade redan spenderat dagens skyddsänglakör. För att orka så måste jag äta middag trots jag inte har aptit. Pasta blir bra. Jag går och lägger mig, men allt jag kan göra är att tänka på hunden. Svårt att somna, dessutom till en regnglad grodkör nere i banandungen. Går upp flera gånger för att titta om han kanske slunkit in knäpptyst och lagt sig på sin filt som jag barnsligt förhoppningsfullt lagt ut för honom. Det hade han inte.
Tillslut ringer klockan, 04:30, en halvtimme innan soluppgång. Jag hade redan legat vaken ett tag och lyssnat på ljud från djungeln, trott jag hört nåt, men som bara varit en fågel. En hund har ett distinkt gnälligt ljud. Plötsligt hör jag dånet av ett stort träd rasa därute någonstans. Inte ett helt ovanligt ljud.
Inga gamar synliga. Jag äter gröt, dricker kaffe, gör toalett, det fick ta sin tid, för jag skulle nu vara ute hela dagen och leta. Packar en ryggsäck med mat och vattenflaska. Under natten så har jag föreställt mig att han dragit ner i dalen söder om huset, alltså en kam över från där jag tappade honom. Han brukar vilja gå ner dit när vi går på stigen. Jag hade också funderat på att största chansen jag har att hitta honom är där jag kan höra honom. Alltså där det inte forsar vatten. Och någon förbjude att det börjar regna, då hör man inget annat. Då är det över.
Djungeln här är så tät och kuperad och att söka av ytan av en fotbollsplan utan att få hjälp av hans skällande skulle ta flera timmar. Kan jag bara få höra honom så kan det bli bra. Det finns tre dalar, jag hinner aldrig kamma igenom alla på en dag.
Jag går till dalen i väster och ropar, får inget svar. Går runt tomten till dalen i söder, där jag har tänkt mig att han skulle vara. Ropar, hör några gälla läten, men det måste var fåglar. Jag vet inte hur långt en hund kan höras, men så länge det inte regnar så borde det vara en kilometer åtminstone.
Jag fortsätter runt tomten mot dalen i öster, där jag tappade honom, där jag redan letat och han troligtvis inte är. Jag ropar "TJABOOOO!". Jag hör något, en gällt ljud. Vänta, var det en fågel igen? Vågar jag hoppas på annat? Jag ropar "TJABOO!". Samma ljud igen! Ett ylande, en gnyande lyfter upp från dalen, det vackraste ljud jag hört. Det där är ingen fågel! Jag ropar igen. Han svarar med ett yl. Jag ropar, han svarar, om och om igen ropar vi så till varandra. "TJABO!! JAG KOMMER GUBBEN!" Uppspelt men samlad går jag tillbaka till huset för att hämta kompassen, nu när jag har en riktning på ljudet. Tar ut en kurs och minns att Doktorn nämnde en karta över närområdet. Jag hittar kartan, identifierar höjderna jag ser och stakar ut en väg igenom djungeln där jag kan ta mig upp på höjder emellanåt för att höra honom.
Jag kommer på att om jag inte orkar ropa längre eller bäcken dränker mina rop så behöver jag munspelet. Han älskar att yla ikapp med munspelet! Jag tar även med kikaren, nu lämnar jag höjden och överblicken för att försöka gå rakt österut. Jag går nedåt mot bäcken, orolig igen för nu hör jag honom inte längre. Jag kommer ner till bäcken, ljudet av vattnet är förödande. Vart går jag nu? Jag ropar. Inget svar. Kan jag hålla rak östlig kurs enligt plan? Nej, det går verkligen inte. Jag måste hitta en stig. Jag fortsätter nedströms i bäcken, jag ropar. Inget svar. Oron som verkar bo där i bäcken smyger sig återigen över mig som en stor kladdig spindel.
Jag tänker att jag går söderut i bäcken tills jag hittar någon form av stig österut. Genom samma bråte av grenar återigen. Jag ropar. Plötsligt hör jag något. Svagt genom forsande vatten, men också närmare nu än någonsin! Mitt hjärta tar ett skutt. Vågar jag ens hoppas att...han sitter fast just här i bäcken... Jag slår bort tanken, för den har makten att krossa mig innifrån om jag låter den ta för mycket plats och sen försvinner. Jag fortsätter runt nästa krök, ropar, han svarar, nästa krök igen, ropar, han svarar, nu är det starkt! Nu förstår jag att han är väldigt nära! Jag börjar gråta, nu hoppas jag, nu vet jag. Nästa krök. Där står han! Med kopplet fast mellan två stenar. Adrenalinstinn, öronen på helspänn, han ser mig, jag gråter, ropar hans namn, han ylar, jag släpper macheten en bit bort för jag vet att nu blir det vilt kramkalas. Vi kramar varandra i flera minuter.
Jag tar loss repet som fastnat, i den ögla som jag satt dit för att han inte ska rymma... Den satt hårt i en glipa mellan två stenar. Jag passerade det stället kvällen innan, så antingen fastnatde han där i skymningen på väg hem eller på morgonen på väg hem. Troligtvis på kvällen för tre timmar utan att kopplet fastnar någonstans är redan mycket tid. Så då passerade jag där en dryg halvtimme innan han fastnade där. Det var en himla tur han inte fastnade någon annanstans, en kilometer längre bort hade kunna räcka för att jag aldrig skulle höra honom.
Han var trött när vi kom tillbaka. Han sov, vaknade till några gånger och tittade yrvaket omkring sig som om han vaknat ur en mardröm, jag satt där nära honom. Sen fick han mat. Vi tittar ibland på varandra. Glada, men också skamsna, jag för att jag slarvade med kopplet, han för att han inte klarade sig själv. Dessutom så verkar mobilen ha repat sig!