När den första Nattvasan annonserades blev jag omedelbart sugen. Biljetterna tog slut. Släppte den idén ända fram tills januari 2017 då vi fixade en biljett via Blocket. Man ska vara försiktig när man köper i andrahand, vi pratades vid på telefon och så gjorde vi transaktionen.
Inför vasan så är man ju alltid orolig att man ska bli sjuk, så även denna gång. I flera veckors tid vakna nästan med ett ryck för att känna efter om man har fått ont i halsen. Jag klarade mig som tur var.
Starten skulle gå 20.00, vi kom dit tidigt, ställde oss relativt lång bak i startledet. Häftig stämning på startfältet, ball musik och ljusshow.
Långsam start men kom ganska snabbt till första, långa backen. Jag hade sett fram emot synen när ungefär halva backen är avklarad och man vet man snart är uppe. Men krack, så gick min vänstra stav av! En djävul förklädd till människa la sin hand på min axel och sa "sorry, sorry". Jag skrek "faaaan för i helvete", "Sorry?". Han upprepade sig, jag jagade vidare uppåt med en halv stav i vänster hand. Det kändes katastrofalt.
Vidare uppåt, plötsligt säger en tjej bredvid mig: "Vi har stavar i smågan. Hälsa från team Torssell, säg att du ska låna en.". Wow, toppen! Men uppe i backen så stod Kalle från Swix och delade ut stavar, jag fick en i lagom längd av honom, började köra på igen, men kom på att jag måste ha min egen kontrollrem och inte det snöre bara som satt på staven.
Av med skiddorna och sprang ner igen, Kalle bytte åt mig. Körde på. Kändeds bra med nya staven. Vi susade in i Smågan och bestämde oss direkt för att inte stanna, bara köra vidare försöka jobba upp oss, stavbrottet kostade många placeringar.
Vi körde på men jag hade inge bra fäste. Lukas hade glidvallat mina skidor med fästet fick jag göra själv och jag fick inte till det nå bra. Så det var halkigt för mig uppför mot Evertsberg.
Lukas som är strået vassare körde på och jag jobbade för att hålla mig nära, men brände mycket energi tack vare bakhalt. Vi gled i en sluttning, Lukas sträckte ut en skalad ost (en sån där med rött folie runt) till mig. Gott! Men hur i hela fridens kunde han skala osten i farten...?
På väg mot Risberg så åkte en skoter förbi och ställde sig vid sidan, jag la märke till att han tog ut en massa stavar. Sjysst tänkte jag och mindes min eget stavbrott tidigare. Jobbade på vidare några minuter tills min andra egna stav plötsligt implodrade under mig! Den gick inte av, den liksom bara blev till ett vasstrå som man krossat i handen.
Katastrof! Vad gör jag? Långt kvar till Risberg utan fäste med bara en stav. Skotern! Det var inte så längesen, den kanske står kvar! Jag tog av mig skidorna, körde ner dem i snön och sprang nedför backen. Hoppas jag inte såg i syne om de där stavarna. Det kändes så fel att springa nedför i motsatt rikting, men tillslut så kom jag till honom och fick en ny stav, igen!
Bytte kontrollrem fick en chokladbit och sprang tillbaka upp igen. Kom ikapp Lukas som stått och väntat i 20 min och blivit kall. Vi körde lite till innan han bestämde sig för att valla på mina skidor. Jag var inte i bra skick. Men med bättre fäste så kom modet tillbaka och jag kunde plocka upp tempo.
Sen körde vi på bra, nästan bättre och bättre, han gasade på ibland men jag hängde för det mesta på.
Jag gjorde en vurpa i en nedförsbacke, det blev kallt sen på händerna. Det var ömson väldigt härligt att staka på i natten. Folk som kallade efter varandra.
"Carlos, hur går det?". Trångt ofta i spåren. Bara 2 eller 3 klassiska spår och ofta låg folk i bredd. Ofta så låg alla i snabbspåret till vänster, då fick man köra om i innerspåret, ungefär som på motorvägarna nuförtiden.
Irriterande var väl när de två i samma lag låg bredvid varandra och blockerade när det bara var två spår. Då fick man gå ut i skatespåret och köra om, vilket för mig var rätt jobbigt. De Klassiska spåren var dessutom ofta söndrade av skatarskidor.
Jag bytte till mitt andra batteri i pannlampan ungefär halvvägs, perfekt tänkte jag det kommer räcka. Glömde att andra batteriet inte är lika fräscht, så det slocknade precis innan vi kom in mot Mora och den upplysta sträckan. Det var lite läskit att köra i nedförsbackarna i mörket, när man inte ser vart backarn tar vägen.
Ankomst till Mora var spöklikt, inte en kotte som hejjade där. Längst spåret tidigare så var det förvånansvärt många som var uppe på småtimmarna med glada tillrop. Marschaller på många ställen.
Väl i mål ingen näring eller dryck, bara en dusch ingick som pris för man kom i mål.
Inga bussar tillbaka till start. Första skulle gå 08:30, klockan var ungeför 05 när vi gick i mål. Det var lite förvirrande. Alla funktionärer sa att klart det går bussar, men det var bara önsketänkande.
Ros till alla funktionärer och glada personer längst spåret, men lite ris till Vasaloppet för bristen på förbindelser tillbaka till Sälen det kändes konstigt när man var där i sitt sköraste tillstånd, lite övergiven.
Slutord. Mycket trängre i spåren än vad jag hade trott, eftersom det var färre spår. Ha nån som möter dig vid mål med bil, eller planera att övernatta i Vasaloppets regi.